Det börjar bli jobbigt nu
Min överskottsenergi som jag alltid haft är totalt borta och har istället ersatts utav en ständig trötthet. Bara att gå ut med Sessa får mig att bli helt slut och det är inte ens på tal om några sköna långpromenader. Stackars skruttan får bara gå tråkiga vanliga prommisar i skogen och hemgång efter bara 15 minuter.. Förhoppningsvis kanske de finns lite energi i helgen så jag och Fredrik kan åka till någon skog och ta oss en sväng där hon kan få springa fritt?
Jag vet inte om Lilleman ligger och trycker på mina lungor eller vad det är, men jag får hjärtklappning och blir alldeles andfådd utav att inte göra ett jävla skit.. Jag kan sitta här hemma helt vanligt och tex titta på tv när hjärtat helt plötsligt rusar iväg och jag börjar flåsa som en jävla hund.. Till råga på allt ser lägenheten ut som ett stort kaos och det är en massa projekt som måste göras. Men var sak har sin tid och jag orkar inte stressa längre.
Hormonerna som jag så fint klarat mig utan mestadels utav graviditeten är nu här och fyller mina dagar med tårar och ilska. Jag blir arg på allt och ingenting, gråter för absolut nada och det är fruktansvärt påfrestande!
Igår var jag på så fruktansvärt dåligt humör så Jejje mötte upp mig i jakan för en fika vid halv 9 på kvällen. Allt var dock stängt så vi handlade på pressbyrån och satte oss på en parkbänk. Det var ruggigt skönt och jag kopplade bort allt för ett tag men så fort jag satte mig på tåget igen så brände tårarna i ögonen. Syster ringde mig som den räddande ängeln hon är och hos henne fick jag gråta ut. Bästa underbara syster, min fina förebild. Jag vet inte vart jag skulle vara om jag inte hade dig, du är mitt största stöd i livet just nu! Hon försäkrar mig om att det är okej att må som jag gör, att jag inte ska skämmas och hjälper mig igenom allt. När hon dessutom sa att hon fört över pengar till mitt konto för att jag skulle kunna köpa färgen till Lillemans rum så brast allt igen och jag började böla som en tok! Herregud, ni hör ju hur jag låter!
Idag tänkte jag sätta mig på bussen till Bauhaus för att införskaffa mig den där färgen tills jag insåg att jag aldrig kommer klara av att släpa en 10-liters färghink på bussen och sen upp till lägenheten så jag får snällt vänta tills någon kan hjälpa mig. Att den sen ska upp på väggen också är ett annat projekt, hur det nu ska gå har jag ingen aning om... Jag får helt enkelt börja ta en dag i taget och sluta pressa mig själv till det yttersta, jag kommer ingenstans med det snarare tvärtom. Jag får bara mig själv att må ännu sämre.
Jaja, nog med allt klagande för i övrigt är det ju rätt bra. Jag och Fredrik gick på ikea igår och försökte lista ur hur vi ska kunna få så mycket förvaringsmöjligheter som möjligt i badrummet då vi ska ha skötbordet på badkaret och kommer då inte kunna förvara några blöjor eller liknande på det eftersom det viks ihop då det inte används. Jag vill inte ha ett skötbord på badkar som man måste lyfta bort varje gång man ska duscha/Bada för de blir ju ett ännu större projekt så istället måste vi komma fram till en lösning. Men hur lätt är det när badrummet typ är lika stort som mina fickor? T.om garderoberna i våra gamla lägenheter har varit större än badrummet i denna... Självklart trivs jag med att bo i Barkarby men på något sätt trivs jag inte helt till fullo i den här lägenheten.. Det känns som att hur mycket jag än skurar och putsar så får jag inte bort allt skit efter den förra personen som bodde här vilket gör mig ruskigt äcklad. Jag tycker lägenheten känns smutsig och instängd... Kanske blir det bättre när Lilleman har kommit ut, hans rum är vitt och mina hormoner lugnar ner sig?
Jag lägger ner skrivandet nu, för som ni märker så gör jag inget annat än att klaga.
Jag vet inte om Lilleman ligger och trycker på mina lungor eller vad det är, men jag får hjärtklappning och blir alldeles andfådd utav att inte göra ett jävla skit.. Jag kan sitta här hemma helt vanligt och tex titta på tv när hjärtat helt plötsligt rusar iväg och jag börjar flåsa som en jävla hund.. Till råga på allt ser lägenheten ut som ett stort kaos och det är en massa projekt som måste göras. Men var sak har sin tid och jag orkar inte stressa längre.
Hormonerna som jag så fint klarat mig utan mestadels utav graviditeten är nu här och fyller mina dagar med tårar och ilska. Jag blir arg på allt och ingenting, gråter för absolut nada och det är fruktansvärt påfrestande!
Igår var jag på så fruktansvärt dåligt humör så Jejje mötte upp mig i jakan för en fika vid halv 9 på kvällen. Allt var dock stängt så vi handlade på pressbyrån och satte oss på en parkbänk. Det var ruggigt skönt och jag kopplade bort allt för ett tag men så fort jag satte mig på tåget igen så brände tårarna i ögonen. Syster ringde mig som den räddande ängeln hon är och hos henne fick jag gråta ut. Bästa underbara syster, min fina förebild. Jag vet inte vart jag skulle vara om jag inte hade dig, du är mitt största stöd i livet just nu! Hon försäkrar mig om att det är okej att må som jag gör, att jag inte ska skämmas och hjälper mig igenom allt. När hon dessutom sa att hon fört över pengar till mitt konto för att jag skulle kunna köpa färgen till Lillemans rum så brast allt igen och jag började böla som en tok! Herregud, ni hör ju hur jag låter!
Idag tänkte jag sätta mig på bussen till Bauhaus för att införskaffa mig den där färgen tills jag insåg att jag aldrig kommer klara av att släpa en 10-liters färghink på bussen och sen upp till lägenheten så jag får snällt vänta tills någon kan hjälpa mig. Att den sen ska upp på väggen också är ett annat projekt, hur det nu ska gå har jag ingen aning om... Jag får helt enkelt börja ta en dag i taget och sluta pressa mig själv till det yttersta, jag kommer ingenstans med det snarare tvärtom. Jag får bara mig själv att må ännu sämre.
Jaja, nog med allt klagande för i övrigt är det ju rätt bra. Jag och Fredrik gick på ikea igår och försökte lista ur hur vi ska kunna få så mycket förvaringsmöjligheter som möjligt i badrummet då vi ska ha skötbordet på badkaret och kommer då inte kunna förvara några blöjor eller liknande på det eftersom det viks ihop då det inte används. Jag vill inte ha ett skötbord på badkar som man måste lyfta bort varje gång man ska duscha/Bada för de blir ju ett ännu större projekt så istället måste vi komma fram till en lösning. Men hur lätt är det när badrummet typ är lika stort som mina fickor? T.om garderoberna i våra gamla lägenheter har varit större än badrummet i denna... Självklart trivs jag med att bo i Barkarby men på något sätt trivs jag inte helt till fullo i den här lägenheten.. Det känns som att hur mycket jag än skurar och putsar så får jag inte bort allt skit efter den förra personen som bodde här vilket gör mig ruskigt äcklad. Jag tycker lägenheten känns smutsig och instängd... Kanske blir det bättre när Lilleman har kommit ut, hans rum är vitt och mina hormoner lugnar ner sig?
Jag lägger ner skrivandet nu, för som ni märker så gör jag inget annat än att klaga.
Kommentarer
Trackback
