varbebisimagen

Vi har varit på morbrors och plastmorfars jobb idag! Jätte skoj att få sitta i en truck och i en lastbil. Cazper kommer älska att hänga med dom på Ragn-Sells när han blir större!
Efter det tutade vi vidare till Cazpers farbror där det nalkades kalas! Hans gudfar kom dit och följde sen med hem
För middag och film. Emellan där hann vi även busa en stund med älskade lilla Filippa :) Bra dag!

Imorgon blir det tjejdag för hela slanten, UNDERBART!

För exakt ett år sen idag satte jag mig på bussen mot Danderyds sjukhus, ovetandes om beskedet jag skulle få.

Jag var på väg in på en kontroll då jag dagen efter skulle operera bort en cysta på höger äggstock som var stor som en mandarin.
Jag hade pratat med både Vonkan och min syster innan om att min mens inte kommit men jag trodde helt det berodde på att cystan störde, inte på att jag var gravid. Jag ansåg inte att jag hade haft en chans att bli gravid helt enkelt.

Jag hade bett Fredrik följa med mig då jag var galet nervös inför min första operation men han jobbade sin sista vecka på Ikano och ville därför inte ta ledigt. Ingen annan kunde heller följa med så jag tog mig i kragen och åkte in själv, trots att det tog emot!

Jag åkte upp till rätt plan och gick in och anmälde mig, satte mig sen i väntrummet. Där inne satt jag och en massa tanter som var 70+ och väntade. Till slut ropade en läkare upp mitt namn och jag följde med henne in på mitt rum. Hon förklarade hur operationen skulle gå till, frågade om jag hade några sjukdomar osv. Sen sa jag även att min mens inte kommit och frågade om det kunde bero på cystan. Hon svarade då att vi skulle göra ett grav. test ifall att bara för att utesluta en graviditet. Jag gick in på toaletten och kissade i muggen som jag fått och satte mig sen i väntrummet igen med alla tanter och väntade. Jag ser hur hon kommer gåendes emot väntrummet, ställer sig i dörröppningen och säger "Det är positivt"
Jag fick hjärtat i halsgropen och tårarna började rinna. Herregud, är jag gravid?! Hon frågade då om det var positivt eller negativt och det enda jag fick ut var "Jag vet inte, jag måste ringa min sambo" Hon sa att hon kanske skulle gett mig beskedet enskilt på hennes rum, vilket jag tyckte var det mest självklara men men gjort är gjort!
Jag började leta mig ut i korridoren där jag kommit ifrån men var så fruktansvärt tankspridd så hittade inte ut! Hon kom fram till mig och visade mig dörren så jag kunde gå ut och ringa Fredrik. Han svarar och hör att jag är upprörd och jag ber honom komma dit.
"Men älskade du, jag har ju sagt att jag inte kan gå ifrån jobbet när det är min sista vecka, hur skulle det se ut?"
"Jag är gravid Fredrik" var allt jag fick ur mig och tårarna sprutade..
"Vart är du?! Jag kommer på en gång"
Jag grät och grät tårar blandat av lycka och ren panik. Jag kunde inte bli mamma, hur är man det? Eller kunde jag? Var jag redo? Hur skulle vi ha råd? Hur uppfostrar man ett litet barn?
Frågorna var många och det kändes som en evighet innan Fredrik dök upp.
När han till slut hittat upp till mig så hade jag redan bestämt mig.

Vi fick komma in på ett rum där det väntade en läkare och en sköterska för att göra UL vilket jag ändå skulle gjort med tanke på cystan. Vi tittade lite på skärmen på cystan, hon kollade hur den satt och sen sa hon "Ja, där är det en liten liten prick. Det är ett litet foster. Har ni bestämt er hur ni ska göra?"
"Vi ska behålla det!!" svarar jag och tittar på Fredrik. Han kramar åt min hand hårt hårt, jag visste att detta var vad han önskat sig länge!
Vi får veta att vi är i ca V.4 och att det inte gikc att svar mer på hur det såg ut. Cystan skulle inte opereras bort nu med tanke på riskerna för ett missfall så den skulle övervakas med jämna mellanrum och hoppas på att den inte gjorde någon skada.
Jag tror att jag under denna tid hade hört av mig till Voonkan och sagt att stickan visade ett + men att jag skulle ringa henne sen.
På vägen hem tror jag även att jag ringde min syster som fick reda på allt och vi ringde även Voonkan och bokade in en middag.
När vi kom dit stod det en rosa blombukett där till oss med ett rosa kort. "Hihi, det är en liten kille" tänkte jag men sa ingenting. Hennes Fredrik kom hem och vi kikade in i det rummet de skulle göra till barnkammare och jag sa något som "Ja, nästa sommar kan ni ju vara pappa lediga tillsammans" Och hennes Fredrik förstod inte riktigt först men sen så slog det till!
Vi åt kycklingsallad och pratade om allt som hade med graviditet och barn att göra och då växte bara känslan mer och mer att det var en liten keeper där inne!
Efter att vi sagt hejdå till dom så gick vi upp till min pappa och Marianne. Sessa var med såklart och hon sprang raka vägen in i vardagsrummet där de satt i soffan och började "Prata".
Hon satte sig på mattan och ylade och jag sa "Ska du berätta för någon att han ska bli morfar?"
Pappa förstod ingenting men efter någon minut fattade Marianne och sa "Men är du gravid?! HASSE, DOM SKA HA BARN!!! Grattis, ni vet att det är en liten kille va?"
Vi åkte självklart även raka vägen upp till min mamma och Lasse för att hälsa på. Hon frågade om allt såg bra ut inför operationen och om jag var nervös men jag sa "Nej de blir ingen operation, för jag är gravid"
Hon frågade säkert 10ggr om jag skämtade men när hon insåg att jag talade sanning vart hon överlycklig!

Dagarna efter mådde jag helt okej, men sen började illamåendet krypa sig på. När vi skrevs in på MVC i vecka 12 så frågade barnmorskan hur jag mådde och jag svarade "Som en prinsessa" vilket jag verkligen gjorde!
Men i vecka 14 så började kräkandet igen och sen slutade det inte fören i vecka 37. Jag åt två olika mediciner, Lergigan Comp och Omeprazol och var livrädd för att detta skulle skada Lillen i magen, men utan dom kom jag inte ens ut från badrummet så jag var tvungen att äta dom!
Jag lärde mig att leva med kräkandet och visste hur jag skulle göra för att slippa spy osv. Vissa dagar klarade jag mig iaf från det och varje dag åt jag knäckebröd med smör till frukost för att inte må illa.
Jag klaradei nte av värmen eller solen, lukten av te var något som verkligen dödade mig och bara tanken av baconlindad kyckling (Vilket vi hade ätit någon dag i början av graviditeten) fick mig att spy!

I vecka 14 åkte vi in på ett akutbesök då jag hade ont som tusan och var orolig. Vi kom in till Gynakuten på DS där de gjorde UL och vi fick även med oss en bild på vår lilla krabat! Vi åkte raka vägen till mammas jobb men hon hade en kundleverans precis, så vi kopierade bilden och jag skrev "Hej mormor, idag är jag 14 veckor i mammas mage" och satte den på hennes datorskärm.

Vi hade RUL den 2 Maj på Odenplan kl.14:00. När jag och Voonkan pratade några dagar innan så sa hon att även dom hade tid för UL på Odenplan den 2 Maj kl.14:00 vilket var riktigt roligt så vi åkte in tillsammans!
Hela den dagen gick jag runt hemma och var så fruktansvärt nervös! Rädd för att något skulle vara fel, att den lilla i magen skulle vara sjuk eller liknande. Voonkan var helt inställd på att det var en liten tjej medans både jag och Fredrik visste att det var en kille. När vi kom in fick vi börja med att göra allt som tillhör ett rutin ultraljud och allt såg jätte bra ut! Till slut frågade hon "Var detta allt?" Och då svarade vi att vi gärna ville veta könet. Hon fnissade lite och sa att det "Definitivt var en liten kille!" Dp kunde jag inte hålla tårarna inne längre utan då kom det tårar av lycka och glädje!
När vi var klara mötte vi upp Voonkan och Fredrik och vi gick raka vägen till Lindex för att börja kolla kläder. GIck runt i lite butiker och kom därifrån med en body eftersom både jag och Fredrik var väldigt noga med att inte börja shoppa för tidigt, ifall det skulle hända något... Vi tog oss en lunch på Waynes Coffee innan vi åkte hem.

Dagarna rullade på och vi försökte få lite gjort under sommaren. Jag växte och växte men kände mig bara vackrare och vackrare. Jag hade turen att inte få någon foglossning, vätska eller någon annan smärta. Jag spydde "Bara" men när det hade upphört i V.37 så mådde jag verkligen som en prinsessa!
Jag älskade att kolla på mig själv i spegeln och jag njöt av varje sekund av hur snygg jag var!
Eftersom jag alltid varit tjejen med ett fruktansvärt dålig självförtroende så var känslan riktigt stor av att kunna se sig själv i spegeln och vara nöjd med det man såg.

Vi pratade mycket hemmaom rädslan av att något skulle ske och att den lille som tillsvidare hade blivit döpt till Charlie, skulle försvinna ifrån oss.
När vi satt hos BM en dag och hon frågade hur allt kändes så sa jag det att jag vägrade gå över tiden. Självklart frågade hon varför och jag berättade om två tragiska fall som jag föllt, då de både familjerna förlorat sina barn. Den ena familjen förlorade sin dotter och dom andra sin son och deras ödehade huggit mig med en kniv rakt i hjärtat och jag var så rädd att det även skulle hända oss!
Eftersom vi hade världens bästa BM så ordnade hon så att vi fick gå på ett tillväxt UL för att se så "Charlie" fick i sig tillräckligt med näring eftersom jag kräktes som jag gjort och även för att lugna våra nerver. När vi kom dit så la läkaren mig på ett sätt som skulle göra att jag inte mådde illa och sen kollade han noga noga. Som tur var så låg "Charlie" tom 10% över normalkurvan så vi kunde andas ut. När vi sen skulle gå försökte han göra så vi kunde få se honom i 3D och även få med oss en bild hem, men självklart låg  han med ansiktet nedåt så det enda vi såg var ett bakhuvud haha!

Vi fick även gå till en läkare som kollade hur öppen jag var och om jag kunde få bli igångsatt så tidigt som möjligt men när vi var där så tyckte hon vi kunde vänta till V.39 då jag bara var öppen ca 1,5cm och inte riktigt mogen. Men hon sa att om vi skulle komma tillbaka i V.39 så skulle det definitivt vara möjligt att sätta igång mig redan då!
Men detta glömdes självklart bort och vi hade bokat in ett möte med BM dagen efter jag var beräknad. "Jag hoppas inte att vi ses då" sa hon men självklart gjorde vi det!
Vi bpkade in ett nytt möte för att kolla läget och om jag hade öppnats mer osv så två dagar efter BM besöket åkte vi tillbaka igen. Då var jag öppen 2-2,5cm så vi fick en igångsättningstid på Fredagen samma vecka!
Nervositeten steg och vi började göra iording allt som skulle ordnas. Förlossningsväskan med bebiskläder hade stått i bilen sen första besöket då de kollat hur öppen jag var eftersom hon sa att han kunde komma i princip närsom och även bilstolen satt på plats.
På Torsdagen, alltså dagen innan igångsättningen skulle min mamma åka upp till landet med sina vänner och de lovade att ta med sig Sessa. Så torsdag kväll städade vi undan, åt en god middag och jag tog mig ett långt bad med hårinpackning, ansiktsmask och en Vecko revyn, vem visste när jag skulle kunna göra det nästa gång?
Vi somnade hyffsat sent men väldigt lugna med tanke på vad vi skulle göra dagen efter... Jag var helt säker på att det skulle ta flera dygn och sa att "Vi kan ju vara glada om han kommer innan Måndag"


På Fredagen var detg dags att åka in, men allt det har ni ju redan läst annars ligger det under kategorin "Förlossningsberättelse!"

Fredagen den 7 Oktober kl.08:00 skulle vi infinna oss på Danderyds sjukhus för en igångsättning. Min kropp var tillräckligt mogen och jag hade varit öppen 2cm sedan i V.37 och min livmodertapp var redo, därför vart vi igångsatta. Jag ville inte gå över tiden mer än max en vecka hade jag sagt och tack vare att minkropp var så redo som den var så slapp vi det.

På Torsdagen åt vi en god middag, jag tog mig ett långt bad med senaste numret utav Vecko revyn, hårinpackning och ansiktsmask, rakade benen osv och njöt. Jag visste ju att det skulle dröja ett tag innan jag fick bada igen och därför passade jag på att verkligen njuta! Vi såg till att alla väskor var packade, att kameran var laddad och att vi hade med oss allt som skulle med innan vi kröp ner i sängen. Pratade massor om vem som låg där inne, hur förlossningen skulle gå osv. Eftersom jag har ett sånt grovt kontrollbehov så hade jag inte skrivit något förlossningsbrev utan jag kände att jag skulle vara helt i deras händer för min egen skull.

På Fredag morgon 06:30 ringde klockan och det var dags att gå upp! Vi skulle som sagt vara på Danderyd kl.8 så vi åkte hemifrån strax efter 7 med tanke på köerna. Väl på DS fick vi sitta och vänta tills klockan var 9 innan vi fick komma in på ett rum. Där fick jag byta om till sjukhusrock och lägga mig i en säng. De kollade blodtryck osv och satte en nål i handen på mig (Kommer inte på vad det heter) där dropp osv sen ska in. Fredrik sitter och spelar på Ipad:en och jag spelar Wordfeud på mobilen i väntan på läkaren som ska komma.
Till slut kommer läkaren in och presenterar sig, en kanongullig kvinnligläkare! Hon förklarar hur allt ska gå till och börjar sen med att sätta in en ballongkateter. Det är som en lång slang man sätter vid livmodertappen och fyller den sedan med vätska och sedan ska den sitta tills jag har öppnats 3cm och då ska den ramla ut. Hon tippade på att den skulle  behöva sitta i ca 2 timmar så jag och Fredrik fortsatte att göra ingenting, snackade massa skit och skrattade åt bla den jätte gamla stereon som fanns på rummet!
Efter ca 40min kom en sköterska in för att kolla läget och se hur allt gick och då var jag öppen 3cm och katetern ramlade ut! Då var det dags för oss att åka ner till Förlossningen där vi skulle få ett rum att ligga på. Vi hade tur som vart igångsatta då förlossningen var full så annars hade vi kanske fått föda någon annanstans?

(Måste gå och läsa min förlossningsjorunal nu för att bi uppdaterad om hur dagen såg ut, det mesta har jag glömt/förträngt)

När vi kommer ner till förlossningen så läggs vi in på rummet och sköterskan spräcker hål på hinnorna så att vattnet går. För att kroppen ska komma igång och börja jobba medc värkar osv så blir vi tillsagda att gå ut och gå i korridorerna. Redan här börjar det kommas må värkar väldigt sällan men tillräckligt ont för att jag ska klaga lite. fredrik går sen ut för tat möta upp sin bror och pappa som kommer för att hämta vår bil då vi kände att det var onödiga pengar att låta den stå kvar.

När värkarna börjar bli allt kraftigare går jag in på rummet och lägger mig och tar lustgas. Klockan är då 15:50 och det är snart dags för personalbyte. Jag gillade inte lustgasen alls eftersom att jag inte gillar att vara full, så jag använder den inte alls mycket. Det var en gång då jag dragit i mig lite mycket och ska prata med Fredrik och jag uppfattar min egen röst som om det vore en man som pratade och då kände jag att detta inte var min grej! Jag ber då om annan bedövning eftersom jag börjar få olidligt ont.
En läkare kommer in och sätter EDA på mig, något som jag inte uppfattar alls som smärtsamt. Det enda jag kommer ihåg från det är att det känns som någon häller en kanna vatten över min rygg och sedan är det klart. Smärtan avtar då betydligt och jag känner mig som en hyffsad människa igen.
Något jag tyckte var riktigt skönt var att ligga på sängen och ha benen på en sacco säck, det avlastade smärtan på något vis. Jag vet att de försökte få mig att sitta på pilatesbollen men den avskydde jag och tyckte bara att det gjorde ont så det var inget jag gjorde! Jag känner att jag skiftar mellan sovande / vaket tillstånd och blundar i princip hela tiden. Vet att jag började bli hungrig då jag inte hade ätit sen klockan var 12:45 men illamåendet och smärtan gjorde att jag inte klarade av mat, så jag drack cola i den mängd jag fick i mig. Tror jag gjorde av med ca 1L cola under hela förlossningen...
När klockan blir ca 21:30 så sätter de värkstimulerande dropp och då börjar de smärta ordentligt! Jag fick sitta på en pall som ser ut som en hästsko, något jag vberkligen uppskattade då det kändes som att smärtan minskade eftersom trycket mot bäckenet inte alls var lika påfrestande.
Varje gång en sköterska kollar hur pass öppen jag är så får vi höra att han snart är hos oss osv, men så var det inte alls utan hans huvud svullnade vilket gjordre att det såg ut som att han var längre ner än vad han egentligen var. Sen så åkte han även tillbaka uppåt igen varje gång han hade åkt ner en bit så det tog ju längre tid än vad vi alla trodde.
Jag får ligga i sängen igen, denna gång på sidan med benet i ett stöd vilket jag tyckte var skönast! Jag tyckte det var jätte jobbigt att ligga på rygg och hatade att ha den där nålen i handen eftersom man känner precis hur den går och det var jätte obehagligt!

När klockan är 00:50 har de fyllt på EDA:n ca 4ggr vilket jag tyckte var jätte skönt eftersom den tog bort så otroligt mycket smärta. Jag hade ju som sagt inget förlossningsbrev och hade heller inte läst på så mycket om olika bedövningar osv, men detta är väl vad man hör att de flersta vill slippa använda under förlossningen men enligt mig var det underbart!

Vid 2-tiden kommer överskörerskan och läkaren in och undersöker mig för att se om man ska göra något drastiskt eftersom jag är fruktansvärt slut i kroppen och så himla trött! Det jag ber om är att deska göra ett snitt eller hämta sugklockan för vid det här laget orkade jag inte mer! Smärtan var olidlig och tröttheten var hemsk och därför ville jag bara få ett slut på det! Men eftersom min kropp jobbade på bra och bebisens hjärtljud var jämna och fina så tyckte dom att vi kunde fortsätta kämpa. Det kom krystvärkar och jag försökte krysta ut honom men det hände ingenting! Det var även en sköterska med och tröck på magen som hjälp för att få ut honom vilket var fruktansvärt, men han låg så bra och vägrade komma ut haha! Jag la mig på sidan igen och bara önskade att det ksulle vara över!

Jag minns att de säger till mig "Sofia, sluta krysta nu" Men det var inte jag som krystade utan kroppen själv och jag kunde inte göra något! Jag låg med spypåsen tryckt mot ansiktet eftersom jag mådde så fruktansvärt illa men jag spydde aldrig. Fredrik var med under hela processen och var verkligen världens bästa stöd!! Jag lägger mig på sidan igen och lider!!

När klockan är 02:30 är jag helt färdig och har inga krafter kvar så läkaren går för att hämta sugklockan så det skulle vara över och vår prins skulle få komma ut. Han dröjer en stund men jag minns inget utav detta utan läser förlossningsjournalen där allt står. Jag har svaga minnen av att det var mycket folk i rummet men det behöver inte heller stämma.

När läkaren sen kommer in med sugklockan och jag rullar över på rygg igen så säger han bara "Här sätter jag ingen sugklocka, krysta 3ggr så är han hos er" sagt och gjort jag kämpar för kung och fosterland och vid 02:51 föds vår vackra lilla prins!!! Han skriker redan innan han är helt ute haha och det var alldeles magiskt!

Han kommer direkt upp på min mage men tyvärr är jag så fruktansvärt färdig att jag inte minns detta utan jag somnar på en gång. När moderkakan var ute och allt annat som ska göras var gjort, tog Fredrik vår bebis och jag fick ställa mig i en dusch. det var den bästa duschen jag tagit i hela mitt liv och jag njöt till fullo! Det var så skönt att få tvätta håret och komma ut nyduschad och känna sig hyfsat fräsch efter att ha svettats som ett helt fotbollslag. Jag minns att jag hade en ny duschcreme som jag hade och den luktade så otroligt gott!

När jag kommer tillbaka upp i sängen var det dags att testa amning men jag var så trött så jag somnade ifrån det och minns inte det heller tyvärr. Vaknar upp efter någon timme och tänker "Men herregud, vad gör jag?! Jag har ju ett barn att ta hand om" och tittar emot Fredriks säng där han ligger med bebis på bröstet och de bägge sover. Mitt hjärta slog ett extra slag av den kärkel jag då kände.

Vi fick ligga kvar på förlossningen ett tag då mitt blodtryck var alldeles för högt och med tanke på att jag alltid haft lågt blodtryck och nästan alldeles för lågt under hela graviditeten så var det lite extra oroande. Men till slut la sig blodtrycket och det kom en vaktmästare och hämtade oss för att köra upp mig i rullstol till hotellet med Fredrik springandes bakom med all väskor. Vi var uppe på hoteller runt halv 7 och då möttes vi upp av en BM som kom för att hälsa ovh informera oss lite. Hon sa åt oss att hålla oss vakna eftersom frukosten skulle serveras vid 8 ochvi behövde alla krafter vi kunde få, så vi kla oss i sängen och njöt av vårt barn! Fredrik gick sen ner och hämtade frukost åt oss och där satt vi, lyckligaste nyblivna föräldrarna i världen och åt frukost tillsammans i ett litet litet rum på patienthotellet.

Sen var det ju dags att komma på vad han skulle heta.. De namn vi hade som förslag var
Wilmer
Louie
Vilde
Vincent

Men inget utav dessa passade! Vi började båda googla runt på en varsin namnsida och till slut säger Fredrik "Kolla in den här stavningen på namnet Cazper, var inte den ganska udda?"
Cazper säger jag och tittar på honom och vi båda beslutar oss för att han verkligen är en liten Cazper. Han stavas även med Z eftersom hans älskade gudfar Matz gör det så dom har något gemensamt ;)

Vi somnade någon timme innan jag skickade sms till min pappa och Marianne och frågade om dom ville komma förbi.. Där börjar vår resa i livet med världens vackraste son vid vår sida!

När folk frågade mig dagarna efter förlossningen hur allt gick sa jag att den var hemsk, men nu när jag tänker efter och har pratat med andra mammor om hur dom haft det så var nog min förlossning väldigt snabb och relativt bra. Jag minns att det sista en utav sköterskorna sa till mig efter att hon kramat mig och sagt grattis var att
"Vissa är gjorde för att föda barn" ....