varbebisimagen

Fredagen den 7 Oktober kl.08:00 skulle vi infinna oss på Danderyds sjukhus för en igångsättning. Min kropp var tillräckligt mogen och jag hade varit öppen 2cm sedan i V.37 och min livmodertapp var redo, därför vart vi igångsatta. Jag ville inte gå över tiden mer än max en vecka hade jag sagt och tack vare att minkropp var så redo som den var så slapp vi det.

På Torsdagen åt vi en god middag, jag tog mig ett långt bad med senaste numret utav Vecko revyn, hårinpackning och ansiktsmask, rakade benen osv och njöt. Jag visste ju att det skulle dröja ett tag innan jag fick bada igen och därför passade jag på att verkligen njuta! Vi såg till att alla väskor var packade, att kameran var laddad och att vi hade med oss allt som skulle med innan vi kröp ner i sängen. Pratade massor om vem som låg där inne, hur förlossningen skulle gå osv. Eftersom jag har ett sånt grovt kontrollbehov så hade jag inte skrivit något förlossningsbrev utan jag kände att jag skulle vara helt i deras händer för min egen skull.

På Fredag morgon 06:30 ringde klockan och det var dags att gå upp! Vi skulle som sagt vara på Danderyd kl.8 så vi åkte hemifrån strax efter 7 med tanke på köerna. Väl på DS fick vi sitta och vänta tills klockan var 9 innan vi fick komma in på ett rum. Där fick jag byta om till sjukhusrock och lägga mig i en säng. De kollade blodtryck osv och satte en nål i handen på mig (Kommer inte på vad det heter) där dropp osv sen ska in. Fredrik sitter och spelar på Ipad:en och jag spelar Wordfeud på mobilen i väntan på läkaren som ska komma.
Till slut kommer läkaren in och presenterar sig, en kanongullig kvinnligläkare! Hon förklarar hur allt ska gå till och börjar sen med att sätta in en ballongkateter. Det är som en lång slang man sätter vid livmodertappen och fyller den sedan med vätska och sedan ska den sitta tills jag har öppnats 3cm och då ska den ramla ut. Hon tippade på att den skulle  behöva sitta i ca 2 timmar så jag och Fredrik fortsatte att göra ingenting, snackade massa skit och skrattade åt bla den jätte gamla stereon som fanns på rummet!
Efter ca 40min kom en sköterska in för att kolla läget och se hur allt gick och då var jag öppen 3cm och katetern ramlade ut! Då var det dags för oss att åka ner till Förlossningen där vi skulle få ett rum att ligga på. Vi hade tur som vart igångsatta då förlossningen var full så annars hade vi kanske fått föda någon annanstans?

(Måste gå och läsa min förlossningsjorunal nu för att bi uppdaterad om hur dagen såg ut, det mesta har jag glömt/förträngt)

När vi kommer ner till förlossningen så läggs vi in på rummet och sköterskan spräcker hål på hinnorna så att vattnet går. För att kroppen ska komma igång och börja jobba medc värkar osv så blir vi tillsagda att gå ut och gå i korridorerna. Redan här börjar det kommas må värkar väldigt sällan men tillräckligt ont för att jag ska klaga lite. fredrik går sen ut för tat möta upp sin bror och pappa som kommer för att hämta vår bil då vi kände att det var onödiga pengar att låta den stå kvar.

När värkarna börjar bli allt kraftigare går jag in på rummet och lägger mig och tar lustgas. Klockan är då 15:50 och det är snart dags för personalbyte. Jag gillade inte lustgasen alls eftersom att jag inte gillar att vara full, så jag använder den inte alls mycket. Det var en gång då jag dragit i mig lite mycket och ska prata med Fredrik och jag uppfattar min egen röst som om det vore en man som pratade och då kände jag att detta inte var min grej! Jag ber då om annan bedövning eftersom jag börjar få olidligt ont.
En läkare kommer in och sätter EDA på mig, något som jag inte uppfattar alls som smärtsamt. Det enda jag kommer ihåg från det är att det känns som någon häller en kanna vatten över min rygg och sedan är det klart. Smärtan avtar då betydligt och jag känner mig som en hyffsad människa igen.
Något jag tyckte var riktigt skönt var att ligga på sängen och ha benen på en sacco säck, det avlastade smärtan på något vis. Jag vet att de försökte få mig att sitta på pilatesbollen men den avskydde jag och tyckte bara att det gjorde ont så det var inget jag gjorde! Jag känner att jag skiftar mellan sovande / vaket tillstånd och blundar i princip hela tiden. Vet att jag började bli hungrig då jag inte hade ätit sen klockan var 12:45 men illamåendet och smärtan gjorde att jag inte klarade av mat, så jag drack cola i den mängd jag fick i mig. Tror jag gjorde av med ca 1L cola under hela förlossningen...
När klockan blir ca 21:30 så sätter de värkstimulerande dropp och då börjar de smärta ordentligt! Jag fick sitta på en pall som ser ut som en hästsko, något jag vberkligen uppskattade då det kändes som att smärtan minskade eftersom trycket mot bäckenet inte alls var lika påfrestande.
Varje gång en sköterska kollar hur pass öppen jag är så får vi höra att han snart är hos oss osv, men så var det inte alls utan hans huvud svullnade vilket gjordre att det såg ut som att han var längre ner än vad han egentligen var. Sen så åkte han även tillbaka uppåt igen varje gång han hade åkt ner en bit så det tog ju längre tid än vad vi alla trodde.
Jag får ligga i sängen igen, denna gång på sidan med benet i ett stöd vilket jag tyckte var skönast! Jag tyckte det var jätte jobbigt att ligga på rygg och hatade att ha den där nålen i handen eftersom man känner precis hur den går och det var jätte obehagligt!

När klockan är 00:50 har de fyllt på EDA:n ca 4ggr vilket jag tyckte var jätte skönt eftersom den tog bort så otroligt mycket smärta. Jag hade ju som sagt inget förlossningsbrev och hade heller inte läst på så mycket om olika bedövningar osv, men detta är väl vad man hör att de flersta vill slippa använda under förlossningen men enligt mig var det underbart!

Vid 2-tiden kommer överskörerskan och läkaren in och undersöker mig för att se om man ska göra något drastiskt eftersom jag är fruktansvärt slut i kroppen och så himla trött! Det jag ber om är att deska göra ett snitt eller hämta sugklockan för vid det här laget orkade jag inte mer! Smärtan var olidlig och tröttheten var hemsk och därför ville jag bara få ett slut på det! Men eftersom min kropp jobbade på bra och bebisens hjärtljud var jämna och fina så tyckte dom att vi kunde fortsätta kämpa. Det kom krystvärkar och jag försökte krysta ut honom men det hände ingenting! Det var även en sköterska med och tröck på magen som hjälp för att få ut honom vilket var fruktansvärt, men han låg så bra och vägrade komma ut haha! Jag la mig på sidan igen och bara önskade att det ksulle vara över!

Jag minns att de säger till mig "Sofia, sluta krysta nu" Men det var inte jag som krystade utan kroppen själv och jag kunde inte göra något! Jag låg med spypåsen tryckt mot ansiktet eftersom jag mådde så fruktansvärt illa men jag spydde aldrig. Fredrik var med under hela processen och var verkligen världens bästa stöd!! Jag lägger mig på sidan igen och lider!!

När klockan är 02:30 är jag helt färdig och har inga krafter kvar så läkaren går för att hämta sugklockan så det skulle vara över och vår prins skulle få komma ut. Han dröjer en stund men jag minns inget utav detta utan läser förlossningsjournalen där allt står. Jag har svaga minnen av att det var mycket folk i rummet men det behöver inte heller stämma.

När läkaren sen kommer in med sugklockan och jag rullar över på rygg igen så säger han bara "Här sätter jag ingen sugklocka, krysta 3ggr så är han hos er" sagt och gjort jag kämpar för kung och fosterland och vid 02:51 föds vår vackra lilla prins!!! Han skriker redan innan han är helt ute haha och det var alldeles magiskt!

Han kommer direkt upp på min mage men tyvärr är jag så fruktansvärt färdig att jag inte minns detta utan jag somnar på en gång. När moderkakan var ute och allt annat som ska göras var gjort, tog Fredrik vår bebis och jag fick ställa mig i en dusch. det var den bästa duschen jag tagit i hela mitt liv och jag njöt till fullo! Det var så skönt att få tvätta håret och komma ut nyduschad och känna sig hyfsat fräsch efter att ha svettats som ett helt fotbollslag. Jag minns att jag hade en ny duschcreme som jag hade och den luktade så otroligt gott!

När jag kommer tillbaka upp i sängen var det dags att testa amning men jag var så trött så jag somnade ifrån det och minns inte det heller tyvärr. Vaknar upp efter någon timme och tänker "Men herregud, vad gör jag?! Jag har ju ett barn att ta hand om" och tittar emot Fredriks säng där han ligger med bebis på bröstet och de bägge sover. Mitt hjärta slog ett extra slag av den kärkel jag då kände.

Vi fick ligga kvar på förlossningen ett tag då mitt blodtryck var alldeles för högt och med tanke på att jag alltid haft lågt blodtryck och nästan alldeles för lågt under hela graviditeten så var det lite extra oroande. Men till slut la sig blodtrycket och det kom en vaktmästare och hämtade oss för att köra upp mig i rullstol till hotellet med Fredrik springandes bakom med all väskor. Vi var uppe på hoteller runt halv 7 och då möttes vi upp av en BM som kom för att hälsa ovh informera oss lite. Hon sa åt oss att hålla oss vakna eftersom frukosten skulle serveras vid 8 ochvi behövde alla krafter vi kunde få, så vi kla oss i sängen och njöt av vårt barn! Fredrik gick sen ner och hämtade frukost åt oss och där satt vi, lyckligaste nyblivna föräldrarna i världen och åt frukost tillsammans i ett litet litet rum på patienthotellet.

Sen var det ju dags att komma på vad han skulle heta.. De namn vi hade som förslag var
Wilmer
Louie
Vilde
Vincent

Men inget utav dessa passade! Vi började båda googla runt på en varsin namnsida och till slut säger Fredrik "Kolla in den här stavningen på namnet Cazper, var inte den ganska udda?"
Cazper säger jag och tittar på honom och vi båda beslutar oss för att han verkligen är en liten Cazper. Han stavas även med Z eftersom hans älskade gudfar Matz gör det så dom har något gemensamt ;)

Vi somnade någon timme innan jag skickade sms till min pappa och Marianne och frågade om dom ville komma förbi.. Där börjar vår resa i livet med världens vackraste son vid vår sida!

När folk frågade mig dagarna efter förlossningen hur allt gick sa jag att den var hemsk, men nu när jag tänker efter och har pratat med andra mammor om hur dom haft det så var nog min förlossning väldigt snabb och relativt bra. Jag minns att det sista en utav sköterskorna sa till mig efter att hon kramat mig och sagt grattis var att
"Vissa är gjorde för att föda barn" ....