varbebisimagen

För exakt ett år sen idag satte jag mig på bussen mot Danderyds sjukhus, ovetandes om beskedet jag skulle få.

Jag var på väg in på en kontroll då jag dagen efter skulle operera bort en cysta på höger äggstock som var stor som en mandarin.
Jag hade pratat med både Vonkan och min syster innan om att min mens inte kommit men jag trodde helt det berodde på att cystan störde, inte på att jag var gravid. Jag ansåg inte att jag hade haft en chans att bli gravid helt enkelt.

Jag hade bett Fredrik följa med mig då jag var galet nervös inför min första operation men han jobbade sin sista vecka på Ikano och ville därför inte ta ledigt. Ingen annan kunde heller följa med så jag tog mig i kragen och åkte in själv, trots att det tog emot!

Jag åkte upp till rätt plan och gick in och anmälde mig, satte mig sen i väntrummet. Där inne satt jag och en massa tanter som var 70+ och väntade. Till slut ropade en läkare upp mitt namn och jag följde med henne in på mitt rum. Hon förklarade hur operationen skulle gå till, frågade om jag hade några sjukdomar osv. Sen sa jag även att min mens inte kommit och frågade om det kunde bero på cystan. Hon svarade då att vi skulle göra ett grav. test ifall att bara för att utesluta en graviditet. Jag gick in på toaletten och kissade i muggen som jag fått och satte mig sen i väntrummet igen med alla tanter och väntade. Jag ser hur hon kommer gåendes emot väntrummet, ställer sig i dörröppningen och säger "Det är positivt"
Jag fick hjärtat i halsgropen och tårarna började rinna. Herregud, är jag gravid?! Hon frågade då om det var positivt eller negativt och det enda jag fick ut var "Jag vet inte, jag måste ringa min sambo" Hon sa att hon kanske skulle gett mig beskedet enskilt på hennes rum, vilket jag tyckte var det mest självklara men men gjort är gjort!
Jag började leta mig ut i korridoren där jag kommit ifrån men var så fruktansvärt tankspridd så hittade inte ut! Hon kom fram till mig och visade mig dörren så jag kunde gå ut och ringa Fredrik. Han svarar och hör att jag är upprörd och jag ber honom komma dit.
"Men älskade du, jag har ju sagt att jag inte kan gå ifrån jobbet när det är min sista vecka, hur skulle det se ut?"
"Jag är gravid Fredrik" var allt jag fick ur mig och tårarna sprutade..
"Vart är du?! Jag kommer på en gång"
Jag grät och grät tårar blandat av lycka och ren panik. Jag kunde inte bli mamma, hur är man det? Eller kunde jag? Var jag redo? Hur skulle vi ha råd? Hur uppfostrar man ett litet barn?
Frågorna var många och det kändes som en evighet innan Fredrik dök upp.
När han till slut hittat upp till mig så hade jag redan bestämt mig.

Vi fick komma in på ett rum där det väntade en läkare och en sköterska för att göra UL vilket jag ändå skulle gjort med tanke på cystan. Vi tittade lite på skärmen på cystan, hon kollade hur den satt och sen sa hon "Ja, där är det en liten liten prick. Det är ett litet foster. Har ni bestämt er hur ni ska göra?"
"Vi ska behålla det!!" svarar jag och tittar på Fredrik. Han kramar åt min hand hårt hårt, jag visste att detta var vad han önskat sig länge!
Vi får veta att vi är i ca V.4 och att det inte gikc att svar mer på hur det såg ut. Cystan skulle inte opereras bort nu med tanke på riskerna för ett missfall så den skulle övervakas med jämna mellanrum och hoppas på att den inte gjorde någon skada.
Jag tror att jag under denna tid hade hört av mig till Voonkan och sagt att stickan visade ett + men att jag skulle ringa henne sen.
På vägen hem tror jag även att jag ringde min syster som fick reda på allt och vi ringde även Voonkan och bokade in en middag.
När vi kom dit stod det en rosa blombukett där till oss med ett rosa kort. "Hihi, det är en liten kille" tänkte jag men sa ingenting. Hennes Fredrik kom hem och vi kikade in i det rummet de skulle göra till barnkammare och jag sa något som "Ja, nästa sommar kan ni ju vara pappa lediga tillsammans" Och hennes Fredrik förstod inte riktigt först men sen så slog det till!
Vi åt kycklingsallad och pratade om allt som hade med graviditet och barn att göra och då växte bara känslan mer och mer att det var en liten keeper där inne!
Efter att vi sagt hejdå till dom så gick vi upp till min pappa och Marianne. Sessa var med såklart och hon sprang raka vägen in i vardagsrummet där de satt i soffan och började "Prata".
Hon satte sig på mattan och ylade och jag sa "Ska du berätta för någon att han ska bli morfar?"
Pappa förstod ingenting men efter någon minut fattade Marianne och sa "Men är du gravid?! HASSE, DOM SKA HA BARN!!! Grattis, ni vet att det är en liten kille va?"
Vi åkte självklart även raka vägen upp till min mamma och Lasse för att hälsa på. Hon frågade om allt såg bra ut inför operationen och om jag var nervös men jag sa "Nej de blir ingen operation, för jag är gravid"
Hon frågade säkert 10ggr om jag skämtade men när hon insåg att jag talade sanning vart hon överlycklig!

Dagarna efter mådde jag helt okej, men sen började illamåendet krypa sig på. När vi skrevs in på MVC i vecka 12 så frågade barnmorskan hur jag mådde och jag svarade "Som en prinsessa" vilket jag verkligen gjorde!
Men i vecka 14 så började kräkandet igen och sen slutade det inte fören i vecka 37. Jag åt två olika mediciner, Lergigan Comp och Omeprazol och var livrädd för att detta skulle skada Lillen i magen, men utan dom kom jag inte ens ut från badrummet så jag var tvungen att äta dom!
Jag lärde mig att leva med kräkandet och visste hur jag skulle göra för att slippa spy osv. Vissa dagar klarade jag mig iaf från det och varje dag åt jag knäckebröd med smör till frukost för att inte må illa.
Jag klaradei nte av värmen eller solen, lukten av te var något som verkligen dödade mig och bara tanken av baconlindad kyckling (Vilket vi hade ätit någon dag i början av graviditeten) fick mig att spy!

I vecka 14 åkte vi in på ett akutbesök då jag hade ont som tusan och var orolig. Vi kom in till Gynakuten på DS där de gjorde UL och vi fick även med oss en bild på vår lilla krabat! Vi åkte raka vägen till mammas jobb men hon hade en kundleverans precis, så vi kopierade bilden och jag skrev "Hej mormor, idag är jag 14 veckor i mammas mage" och satte den på hennes datorskärm.

Vi hade RUL den 2 Maj på Odenplan kl.14:00. När jag och Voonkan pratade några dagar innan så sa hon att även dom hade tid för UL på Odenplan den 2 Maj kl.14:00 vilket var riktigt roligt så vi åkte in tillsammans!
Hela den dagen gick jag runt hemma och var så fruktansvärt nervös! Rädd för att något skulle vara fel, att den lilla i magen skulle vara sjuk eller liknande. Voonkan var helt inställd på att det var en liten tjej medans både jag och Fredrik visste att det var en kille. När vi kom in fick vi börja med att göra allt som tillhör ett rutin ultraljud och allt såg jätte bra ut! Till slut frågade hon "Var detta allt?" Och då svarade vi att vi gärna ville veta könet. Hon fnissade lite och sa att det "Definitivt var en liten kille!" Dp kunde jag inte hålla tårarna inne längre utan då kom det tårar av lycka och glädje!
När vi var klara mötte vi upp Voonkan och Fredrik och vi gick raka vägen till Lindex för att börja kolla kläder. GIck runt i lite butiker och kom därifrån med en body eftersom både jag och Fredrik var väldigt noga med att inte börja shoppa för tidigt, ifall det skulle hända något... Vi tog oss en lunch på Waynes Coffee innan vi åkte hem.

Dagarna rullade på och vi försökte få lite gjort under sommaren. Jag växte och växte men kände mig bara vackrare och vackrare. Jag hade turen att inte få någon foglossning, vätska eller någon annan smärta. Jag spydde "Bara" men när det hade upphört i V.37 så mådde jag verkligen som en prinsessa!
Jag älskade att kolla på mig själv i spegeln och jag njöt av varje sekund av hur snygg jag var!
Eftersom jag alltid varit tjejen med ett fruktansvärt dålig självförtroende så var känslan riktigt stor av att kunna se sig själv i spegeln och vara nöjd med det man såg.

Vi pratade mycket hemmaom rädslan av att något skulle ske och att den lille som tillsvidare hade blivit döpt till Charlie, skulle försvinna ifrån oss.
När vi satt hos BM en dag och hon frågade hur allt kändes så sa jag det att jag vägrade gå över tiden. Självklart frågade hon varför och jag berättade om två tragiska fall som jag föllt, då de både familjerna förlorat sina barn. Den ena familjen förlorade sin dotter och dom andra sin son och deras ödehade huggit mig med en kniv rakt i hjärtat och jag var så rädd att det även skulle hända oss!
Eftersom vi hade världens bästa BM så ordnade hon så att vi fick gå på ett tillväxt UL för att se så "Charlie" fick i sig tillräckligt med näring eftersom jag kräktes som jag gjort och även för att lugna våra nerver. När vi kom dit så la läkaren mig på ett sätt som skulle göra att jag inte mådde illa och sen kollade han noga noga. Som tur var så låg "Charlie" tom 10% över normalkurvan så vi kunde andas ut. När vi sen skulle gå försökte han göra så vi kunde få se honom i 3D och även få med oss en bild hem, men självklart låg  han med ansiktet nedåt så det enda vi såg var ett bakhuvud haha!

Vi fick även gå till en läkare som kollade hur öppen jag var och om jag kunde få bli igångsatt så tidigt som möjligt men när vi var där så tyckte hon vi kunde vänta till V.39 då jag bara var öppen ca 1,5cm och inte riktigt mogen. Men hon sa att om vi skulle komma tillbaka i V.39 så skulle det definitivt vara möjligt att sätta igång mig redan då!
Men detta glömdes självklart bort och vi hade bokat in ett möte med BM dagen efter jag var beräknad. "Jag hoppas inte att vi ses då" sa hon men självklart gjorde vi det!
Vi bpkade in ett nytt möte för att kolla läget och om jag hade öppnats mer osv så två dagar efter BM besöket åkte vi tillbaka igen. Då var jag öppen 2-2,5cm så vi fick en igångsättningstid på Fredagen samma vecka!
Nervositeten steg och vi började göra iording allt som skulle ordnas. Förlossningsväskan med bebiskläder hade stått i bilen sen första besöket då de kollat hur öppen jag var eftersom hon sa att han kunde komma i princip närsom och även bilstolen satt på plats.
På Torsdagen, alltså dagen innan igångsättningen skulle min mamma åka upp till landet med sina vänner och de lovade att ta med sig Sessa. Så torsdag kväll städade vi undan, åt en god middag och jag tog mig ett långt bad med hårinpackning, ansiktsmask och en Vecko revyn, vem visste när jag skulle kunna göra det nästa gång?
Vi somnade hyffsat sent men väldigt lugna med tanke på vad vi skulle göra dagen efter... Jag var helt säker på att det skulle ta flera dygn och sa att "Vi kan ju vara glada om han kommer innan Måndag"


På Fredagen var detg dags att åka in, men allt det har ni ju redan läst annars ligger det under kategorin "Förlossningsberättelse!"