varbebisimagen

Poff, pang, BOM!!!
Helt plötsligt slog psyket till och påpekade hur jag egentligen mår.
Längtan efter att få hoppa framför det där tåget vart plötslgt lite starkare och tårarna bränner bakom ögonen.
Måste skaka på axlarna och försöka låtsas som ingenting, måste vara stark inför Lilleman fast jag inte orkar.
Orkar inte andas, orkar inte!! Måste ändå, så jävla jobbigt i vissa lägen..
Kanske är dags att hämta ut medicinen ändå, trots att jag promt bestämt mig för att klara mig utan?
Känner mig blåslagen, mörbultad, utmattad och hjälplös.