Sms till Jejje igår kväll
Ibland är det som att sorgen tar ett strypgrepp på mig bakifrån och drar ner mig i backen. Som om den bankar mitt huvud i asfalten å gör mig så jävla illa.
Så fort jag blundar så ser jag henne framför mig. Jag saknar hennes lukt, hennes tassar mot golvet och hur hon alltid kom till mig när jag var ledsen. Jag vill att hon ska vara här
å trösta mig som så många gånger förr! Jag vill att hon ska möta mig i dörren när jag kommer hem, vill ha hennes sällskap på kvällarna. Just idag saknar jag henne nästan mer än någonsin innan. De gör så jävla ont, jag vill inte andas! Jag vill bara att hon ska komma hem till mig igen och finnas hos mig för alltid. Hon tog en sån jävla stor bit av mig med sig upp i himlen och den kommer jag aldrig få tillbaka...
Kan vi inte bara åka upp å hämta henne igen?!
