varbebisimagen

Hon är borta nu. Föralltid. Jag kommer aldrig mer att få träffa mon bästa vän.
Känslan att lämna kvar henne där och gå... Jag svek henne, jag har ju lovat att hon alltid ska få vara med mig!
Tomheten i bilen på vägen hem, synen av hennes säng som låg kvar i bakluckan.
Öppnade dörren till lägenheten och förväntade mig en glad kissnödig tjej som ville gå ut. Ingenting.
Cazper gick in i hallen och sa HEEEJ som vanligt. Ingen hund som gav en puss som svar.
Mat och vattenskålen står kvar på sin plats. Har inte mage att ta bort dom. Tanken av att jag inte behöver ta en kvällspromenad känns fruktansvärd. Jag skulle göra alt för att få detta ogjort. ALLT!
Jag som är personen som alltid kunnat förklara hur jag känner. Som alltid pratar med alla om hur jag mår. Nu är jag bara stum.. Det finns ingenting att säga, ingenting som kommer ta bort mina känslor. Sorgen är så fruktansvärt tung så jag vet inte hur jag ska orka bära den.
Hon var en fantastisk tjej. Min fantastiska tjej. Vart är hon nu?
Hennes sista andetag var det värsta jag känt. Tungt, sen vart det bara tyst. Blicken i hennes ögon som inte längre fanns kvar. Istället var det bara tomt.
Min tjej. Jag bara ältar allt i huvudet om och om igen. Aldrig utan dig, det var vad jag sa till dig jämt.
Nu är jag utan dig, hur ska det gå?
Kom till mig i drömmarna, hälsa på mig när du kan. Jag saknar dig så jag vill kräkas.